PÅ FARLIGT OMRÅDE
Skuggorna svepte över mig och stormen kom allt närmare. Vinden piskade och löven på de få träden som fanns där rasslade och många löv föll ner. Det blev med ens kolsvart, trots att det var mitt på dagen. En blixt slog ner strax bakom mig, den skar genom himlens mörka moln och lyste upp min väg. Plötsligt small det tillordentligt, jag skrek! Men vad tjänade det till? Ingen skulle ändå höra mig, ingen skulle bry sig. Jag sprang, försökte springa därifrån. Men åt vilket håll skulle jag springa? Hur jag än försökte så kunde jag inte se något annat än mörker. Det small till igen precis samtidigt som en ny blixt skar genom himlen. Det var som om himlen öppnade sig och regnet vräkte ner. Jag skrek till igen och började gråta. Långt där borta hörde jag någon, en röst som nästan lät rädd. Hur är det? Jag såg mig om men såg fortfarande det envisa mörkret som vägrade lämna min kropp. Ledsen och rädd försökte jag förtvivlat ta mig mot rösten som den här gången skrek ”hallå!” Rösten var närmare. Jag slog med armarna för att känna om något fanns i närheten. En stund trodde jag att jag hade blivit blind, eller kanske blivit träffad av blixten och rentutav var död. Men plötsligt grep någon tag i mina flaxande armar och ruskade sedan om mig ordentligt. Plötsligt vaknade jag med ett ryck, kudden var blöt och min pyjamas också. Regnet slog mot fönsterrutan. Hade jag varit ute och sprungit i natten? Det minns jag inte, men min syster hade vaknat av att jag skrek och hade i alla fall lyckats väcka mig. Jag såg ljuset och var inte längre instängd i mörker. Vad hade egentligen hänt under natten? Det är och förblir ett mysterium, men det är ju inte första gången jag har vaknat blöt. Däremot har jag vaknat själv av mina egna skrik. Klockan var bara halv tre och det var ett par timmar kvar innan jag skulle gå upp. Jag slet av mig pyjamasen, vände på täcket och kudden och försökte lugna ner mig, men det var inte lätt. Jag var rädd för att somna om och hjärtat bultade så hårt och snabbt att jag kunde höra mina egna hjärtslag. Men jag måste ha somnat till slut, för när väckarklockan ringde så sov jag. Jag släpade mig upp ur sängen och ytterligare en skoldag väntade.
När jag närmade mig skolan såg jag Amanda komma springande mot mig.
– Har du hört vad som har hänt inatt? Flämtade hon med gråten i halsen.
– Nej, vaddå?
– Camilla försvann spårlöst inatt. Hon var ute och gick med Nova, innan ovädret började. När blixten slog ner blev Nova troligtvis rädd och slet sig loss. Camillas mamma ringde till mig sent igår kväll för att fråga om Camilla var hos mig eller vad som hade hänt. Strax efter det kom Nova hem, och hon var blodig…
– Usch, vad hemskt! Men vad händer nu då?
– Polisen söker henne med spårhundar, det var inte Nova som blödde, blodet kom från någon annan, inte från Camilla heller.
Jag är så rädd för vad som kan ha hänt henne!
Amanda var den som stod Camilla allra närmast, men jag var också nära vän med dem båda. Hon var helt förkrossad. För bara några veckor sedan hade en tjej i området blivit våldtagen och lämnad ute i skogen. Men tack vare mobilen kunde hon ringa ett samtal och polisen kunde se ungefär var hon befann sig. Dessvärre var inte förövaren gripen ännu. Camilla hade inte mobilen med sig för att gå en kvällsrunda med Nova. Om nu någon hade försökt våldta Camilla skulle Nova, som är en Schäfer, försvarat henne. Och det var kanske det hon hade gjort, eftersom hon hade någon annans blod på sig. Men hur som helst så hade Nova kommit hem, men inte Camilla…
När lektionen började, talade vår lärare om för hela klassen vad som hade hänt, så mycket som de visste. Men att vi skulle fortsätta som vanligt medan polisen skötte sitt arbete. Jag var totalt okoncentrerad och tankarna snurrade bara runt. Hade det någonting med min mardröm att göra? Kunde jag förutspå vad som skulle hända? Nej, det var omöjligt. Sånt existerar inte i verkligheten.
Eftersom jag kunde mycket om djur ringde Camillas mamma till mig för att jag skulle komma och titta på Nova, för att hon inte betedde sig som vanligt. Jag tänkte direkt att det är väl klart att hunden inte beter sig normalt efter en sådan händelse när ens matte dessutom inte har kommit hem ännu. Men jag cyklade dit och konstaterade ganska snart att hon hade ont i vänster bakben, eftersom hon haltade. Jag kände längs med benet och kom över en svullnad som verkade tyda på att hon hade blivit sparkad, men av vem?!
Att lösa mysterier precis som Kitty, som jag läste om när jag var mindre, skulle jag också vilja göra. Men jag visste inte då vad eller vem jag hade med att göra. Jag hade inte mycket att gå på. Camilla gick den vanliga kvällsrundan. Genom parken, ut över fältet, till elljusspåret på andra sidan och sedan följde det ett varv runt. Camilla hade troligtvis blivit överfallen och Nova försvarade henne genom att bitas och fick då ta emot sparkar. Det var inte mycket till ledtrådar, men jag gick iväg samma runda som hon hade gått. Fältet var skrämmande likt det som jag upplevde i min dröm. En bit bort på elljusspåret var det avspärrat och poliser höll på att söka efter mer ledtrådar. Jag fick givetvis inte gå innanför. Typiskt tänkte jag men gick hem igen för att återvända senare på kvällen, vilket jag ångrar idag.
Jag tog ficklampan och gick iväg. Till mamma sa jag att jag bara skulle gå en runda för att rensa tankarna.
– Var försiktig! Förmanade hon mig, innan jag gick.
– Jadå, jag blir bara borta en halvtimme, sa jag.
Jag gick mot den avspärrade platsen, kröp under avspärrningen och började leta, efter vad, visste jag inte. Det knakade till i buskarna, jag lyste ditåt men såg inget konstigt. Jag gick vidare i hopp om att jag snart skulle hitta något. Plötsligt fick jag en handskbeklädd hand över min mun, och någon väste i mitt öra.
– Titta, en fångst till och utan byracka den här gången.
Jag försökte skrika på hjälp, men det var lönlöst. Jag var nästan en kilometer hemifrån. Jag fick en blöt trasa mot ansiktet, den luktade illa och jag blev alldeles yr.
Nästa gång jag såg ljuset var när någon ruskade om mig. Någon ropade hallå, hur är det med mig. Till slut orkade jag öppna ögonen och såg bara vitt. Vita sterila väggar som de bara har på sjukhus. Jag VAR på ett sjukhus, men varför? Jag hade fortfarande dropp inkopplat i armen och en syrgasmask över ansiktet.
En polis kom in och berättade att jag blev hittad i en skogsdunge intill elljusspåret, utan kläder och med sperma runt underlivet. Jag mådde illa av att bara höra det och kräktes, men kanske berodde på det medlet som fanns i trasan också. Hon berättade att de hade fått larm om att jag var borta längre än vad jag hade sagt och de satte in en patrull direkt. De flög över området och kunde se med hjälp av värmekamera att två personer befann sig i närheten av det avspärrade området, varav den ena sprang därifrån. Polishelikoptern följde personen som sprang och skickade ut ytterligare en patrull till platsen där en människa fanns kvar, som var jag. Jag hade fortfarande trasan med något sövande medel precis intill ansiktet när de kom fram och ambulans tillkallades direkt eftersom jag behövde syrgas. Jag började gråta eftersom jag visste att jag hade gjort fel och det höll hon med mig om men sa att det tillhör uppväxten och att många gärna vill bli hjältar. Och hon förstod att jag hade gjort det för Camillas skull, men jag fick lova att aldrig göra om det.
Efter en liten stund knackade det på dörren, en av sköterskorna kom in och frågade om jag orkade ta emot besök. Jag torkade bort de envisa tårarna och svarade ja. Amanda stack in huvudet och frågade lite finurligt om jag orkade med en eller två. Då förstod jag att Camilla hade kommit tillbaka också.
– Kom in båda två vet jag.
Camilla hade sin fot gipsad och hoppade på kryckor, hon hade sprungit, försökt springa ifrån förövaren, men snubblade. Han fick tag i hennes fot och vred om. Han hade släpat in henne i sin bil och kört henne till något litet ruckel i skogen dit han sprang efter att ha varit på mig. Där fann polisen både förövaren och Camilla, som satt bakbunden runt köksbordet. Hon fick åka direkt till lasarettet och bli gipsad, med foten i rätt läge. Nästa dag skulle båda höras av polisen, eftersom vi var för trötta då. Förövaren hade de redan satt bakom lås och bom och han hade erkänt allt. Även den tidigare våldtäkten, som de inte hade något säkert spår ifrån.
Både Camilla och jag fick göra graviditetstest och de kollade om vi fått någon könssjukdom. Ingen av oss hade blivit gravid som tur var, men vi hade smittats av något som enkelt kunde botas med hjälp av penicillin.
Det var ett par tuffa månader och kanske flera år som vi hade framför oss, men vi kunde i alla fall stötta varandra. Och vi visste att just han inte skulle kunna komma ut på många år. Men jag sov oroligt de kommande nätterna också. Ängen i mardrömmen var helt klart den ängen man passerar på vägen bort till elljusspåret, sköterskan som sa hallå precis innan jag vaknade… Jag är inte så säker på om jag vill veta om mina mardrömmar talar om vad som ska hända. Men i så fall skulle jag ha blivit överfallen varje dag i snart två månaders tid, för det är bara just handsken och den illaluktande trasan som jag upplever i mina drömmar nu.
Nu för tiden går jag aldrig någonstans utan min mobil och jag ser till att hålla mig borta från polisavspärrningar. Dessutom fick jag lära mig att jag kan göra mer skada än nytta genom att gå innanför. Tänk om de skulle hitta spår från mig och jag blir misstänkt för brott som jag bara tänkte hjälpa till att reda ut. Nej, jag låter nog det jobbet vara ifred så får poliserna ta hand om det.
Den första och sista resan
Riiiing, riiiing. Det var tredje gången som telefonen ringde den här morgonen. Jag vände mig om och la örat med fullgod hörsel neråt i kudden för att slippa höra den. Solen sken in genom fönstret och temperaturen var nog närmare 27 grader i mitt rum, men det struntade jag i för jag ville bara sova och dessutom gillar jag värme. Pappa hade svarat och ropade: – Maja, det är till dig! – Åhhh! Jag stönade högt, jag som hade sett fram emot sovmorgon! Att folk måste ringa så tidigt! Jag kravlade mig ur sängen och tog tag i telefonluren. – hallå, svarade jag lite sömndrucket. – Hej Maja! Det är Anders. Du kan aldrig gissa vad som har hänt! – Nä, vaddå? Svarade jag lite surt eftersom jag inte gillar att bli väckt. – Du vet den där tävlingen där man skulle skriva vart man ville resa och varför, de ringde nyss och sa att jag ska få åka till Kanarieöarna tillsammans med 3 personer! Vill du följa med? – Om jag vill! Skrek jag nästan. Jag blev med ens klarvaken och satte mig upp i sängen. – När är det vi ska åka? – Om 2 veckor, så det är nog bäst att du börjar packa nu. Jag känner dig! Sa han och skrattade. – Nog för att jag kan ha svårt att bestämma mig för vad jag ska ha med mig, men 2 veckor är väl att ta i, i alla fall?! Han är glad och skämtsam, så jag kunde inte låta sur längre och det var jag inte längre heller för den delen.
Det var första dagen på sommarlovet och jag hade ännu inte bestämt vad jag skulle göra den här sommaren. Fram tills klockan var 09.30 och Anders ringde och väckte mig. Men det fick det vara värt! För om 2 veckor åker jag till Kanarieöarna tillsammans med Anders och hans föräldrar.
Jag har känt Anders så länge jag kan minnas, ända sedan BB faktiskt, för han är bara 2 dagar äldre än mig. Vi växte upp tillsammans ute på landet och vi delade många intressen som djur, natur, barn, musik m.m. Har var inte som andra killar som bara skulle försöka vara tuffa, utan han var mera mjuk på ett bra sätt och gillade att umgås med mig. Han var stark och trygg i sig själv och tog inte illa upp av att en del killar i skolan tyckte att han var löjlig som inte ville vara med och leka krig och slåss med pinnar rasterna. Han var som tjuren Ferdinand, han visste alltid vad han ville. Åren gick, idag är vi 17 år båda två och har haft ett stadigt förhållande i snart 5 år. Okej, när man var 12 kanske man inte kallade det för förhållande, men det var i alla fall då vi blev ihop.
Våra föräldrar tyckte väl först att vi bara var vänner, men när vi blev äldre var de tvungna att inse allvaret. Det var Anders och jag och vi var mer än vänner. Jag kände på mig att det skulle bli något alldeles speciellt med den här resan, jag menar, vi är ju inga barn längre. Framför oss väntade en outforskad värld och det här skulle vara vår första utlandsresa tillsammans. Själv hade jag bara varit utomlands en enda gång. På språkresa i England, om man nu inte ska räkna endags besök i Danmark och Norge. Jag såg verkligen fram emot att åka iväg och komma bort hemifrån eftersom min relation till mina föräldrar inte var den bästa…
– Maja! Mamma ropade nerifrån köket. Jag gick ner till köket eftersom jag ändå skulle äta frukost. – Vad var det om? Frågade mamma. – Anders har vunnit en resa till Kanarieöarna för 4 personer och jag ska få åka med! – Vad roligt för dig, när ska ni åka? Frågade mamma. – Om 2 veckor, så det är tur att mitt pass fortfarande är giltigt.
Efter frukosten gick jag ut till boden där min resväska står. Den är ganska otymplig, men den är bra att ha eftersom vi flyger. Jag drog in den och tvättade rent den eftersom det finns massa ohyra där och den var smutsig. När jag skulle öppna den för att börja packa insåg jag att den var låst! – Jippie, jag har 1000 olika kombinationer jag kan prova innan jag är säker på att få upp den! Jag vred och vred siffra för siffra. På 493 fick jag upp den. Det var ingen kombination som kan förknippa med någonting, den måste ha blivit låst av misstag. Nåja, nu kunde jag i alla fall börja packa. Jag älskar att sola och bada, så ett par olika bikinis och baddräkter är ju inte helt fel. Sen är ju mitt badlakan ”Absolute impotence” ett måste. Jag fick det av Anders i födelsedagpresent, och en del människor blir irriterade när de ser vad det står. De tar väl åt sig kanske? Jag och Anders är med i UNF båda två och skulle aldrig komma på tanken att dricka alkohol. På det sättet litar mamma på mig och det är väl tur, för annars skulle hon nog aldrig låta mig åka till Kanarieöarna.
Dagarna rörde sig framåt med snigelfart och jag längtade massor till den 28 juni. Direkt efter att vi hade firat midsommar åkte vi. Vi åkte till Arlanda tidigt på morgonen, eftersom vi hade 13 mil att åka. Väl framme så ska man checka in väskan, gå igenom någon grej som tjuter om man har metallföremål på sig, visa passet och allt sådant. När vi hade satt oss ner på våra platser i flygplanet och spänt fast oss kände jag fjärilar i magen. Det var ju så länge sedan jag flög, så jag hade nästan glömt bort hur det kändes. Väl uppe i luften frågade Anders om jag mådde bättre. – Ja, skulle jag inte må bra? Frågade jag och tittade undrande på honom. – Jag försökte prata med dig förut men jag fick inget svar, du såg jättespänd ut. Sa Anders. – Jaså, jo, men det är okej nu. Övertygade jag honom. Det tog lång tid att flyga så vi fick äta mat på flyget, det är sådana gulliga förpackningar till allting där. Efter maten sov jag en stund och jag tror att de andra sov också. Jag vaknade när det bara var en kvart kvar tills vi skulle landa och vi skulle ta på oss säkerhetsbältena igen, för Anders hade sträckt sig över mig för att försöka spänna fast mig utan att jag vaknade, men så djupt sov jag inte. Han gav mig en öm kyss i pannan och sa – Vi är framme snart. Landningen gick bra och det ”dunsade” inte så mycket som jag trodde att det skulle göra när hjulen tog i marken. När vi var inne på flygplatsen var det dags att hitta väskorna. Min är knallgul och ”lyser” om man jämför med de flesta andra, så jag hittade min ganska snart. Efter en halvtimme hade alla vi hittat våra väskor och en taxi tog oss till det hotell vi skulle bo på.
Hotellet var jättefint och det fanns en stor härlig pool på baksidan. Vi plockade upp våra saker och gjorde oss hemmastadda i rummet. Det fanns 2 stycken dubbelsängar i varsitt rum, eller ja, det var en vägg mellan i alla fall. Anders och jag fick sova precis intill varandra. Vi hade nog kunnat tränga ihop oss i en enkelsäng till och med. Jag lutade mig bakåt och sträckte ut mig på sängen. Anders kastade sig ovanpå mig och började nafsa mig lite försiktigt. Jag fnittrade till och Anders pappa ropade och sa lite skämtsamt – Kan ni inte vänta med det där till ikväll i alla fall?! Vi kunde väl hålla med om att vi borde vara ute i det fina vädret så vi bytte om till badkläder och gick ut till poolen. – ”Försten i” ropade Anders och rusade mot poolen. Jag sprang efter och hoppade i bredvid honom. Han tog tag om mig kastade upp mig. Jag kände mig nästan som ett litet barn, men glädjen var obeskrivlig. Efter en timme gick vi upp och lade oss på våra badlakan. – Tänk! Att bara få ligga och slappa här i 2 veckor! Sa Anders – Mmm, sa jag. – Du låter inte glad?! – Nä, för jag kommer ju bara kunna bada 1 vecka. – Jaha, vad typiskt att du måste få mens just under resan… – Mmmm, sa jag igen. Men det är inte förrän om ett par dagar så jag får väl bada extra mycket nu. – Ja, det tycker jag, sa Anders. – Men nu är det nog dags för middag, upptäckte jag när jag gav klockan en blick. Vi gick in på hotellrummet och bytte om.
På Kanarieöarna fanns det en hel del nattliv med diskotek. Jag gillar ju att dansa så Anders och jag gick ut och roade oss på kvällarna till sent in på nätterna. Det blev inte mycket sömn, men jag var så väldigt lycklig att jag inte kände mig trött.
Dagarna gick och det kändes som att jag inte hade några bekymmer i världen. Tills jag plötsligt kom på. Min mens! Jag har inte fått den än! – Jag fick panik och visste inte vad jag skulle ta mig till först. Jag sa till Anders att vi behövde gå ut och prata. Han hörde nog på mig att det var något som inte stämde. Det var varmt ute, så vi behövde inte ha speciellt mycket kläder på oss. Vi gick ner till stranden och promenerade längs med den i månskenet. – Jag vet inte hur jag ska börja… Han var tyst och lyssnade och lät mig finna ord. – Du vet att jag sa förra veckan att jag skulle ha fått min mens efter ett par dagar… jag tog ett djupt andetag. – Jag har inte fått den än… Jag tittade ner i sanden för att slippa möta hans blick. Jag hade ju ingen aning om hur han skulle reagera. Ha lade ena handen på min axel och med den andra lyfte han upp min haka och såg på mig. Han såg att jag var rädd och jag skakade. – Jag älskar dig över allt annat och om du nu skulle bära vårat barn skulle inte det förändra någonting. De orden han sa var så omtänksamma och mjuka. Jag började gråta och satte mig ner. Han satte sig ner och lutade mig bakåt så jag låg i hans famn. Han smekte mig över kinden och försökte lugna ner mig genom att tala lugnt och vänligt till mig. Efter säkert 2 timmar återvände vi hem. Då hade vi kommit överens om att vi skulle söka upp ett apotek nästa dag för att få tag på ett graviditetstest. Vi hittade ett apotek inne i staden och jag gjorde testet direkt när jag kom tillbaka till hotellrummet eftersom de hade sagt att man kunde testa det vilken tid på dygnet som helst. Det visade positivt. Jag visade resultatet för Anders, men vi båda visste nästan resultatet redan innan. – Du vet att jag alltid kommer att finnas för dig oavsett vilket beslut du tar, men jag skulle bli en mycket stolt pappa, sa han. Vi funderade tillsammans i två dagar innan vi bestämde oss för att ta steget att bli föräldrar. Då först berättade vi för Anders föräldrar. Det kändes bättre att vara säker själv innan man berättade för dem, för de ska inte bestämma hur vi ska göra. De tog det bra tyckte vi och de lovade att ställa upp till 110 % Frågan var bara hur mina föräldrar skulle ställa sig till det. Dagarna gick och Anders och jag älskade varandra mer än någonsin. Det här fick oss att komma ännu närmare varandra.
Så kort som en sekund kändes det som att resan var och det var plötsligt dags att åka hem. Taxin skjutsade oss till flygplatsen och flera timmar senare klev vi av flygplanet på Arlanda i Stockholm. Bilen stod kvar på parkeringen där vi hade lämnat den för 2 veckor sedan. Trötta lastade vi in resväskorna och började resan hemåt. Vi hann bara köra ett par mil innan jag skrek till. Strålkastarna från den stora lastbilen kom rakt emot Anders där han satt bredvid mig i baksätet. Han körde bara rakt fram i korsningen där han skulle ha stannat. Det small till ordentligt, sedan blev allt svart!
Nästa gång jag vaknade var jag på universitetssjukhuset i Uppsala. Mina föräldrar och Anders mamma satt bredvid mig. Var befann sig Anders och Hans pappa? Jag hade ont, men det struntade jag i då. Jag ville bara träffa Anders igen! Jag fick följa med till ett rum där jag fick prata med en läkare. Anders pappa hade klämts ihjäl direkt, men Anders var fortfarande i livet. – Maja, sa Anders mamma lågt. Du kan få se honom, men inte prata med honom. Jag fick följa med till intensivvårdsavdelningen. Där låg Anders i respirator, medvetslös. Jag ville inte tro att det var sant, det fick det inte vara! Jag blev rädd när jag såg honom och fick panik. – Han får inte dö! Skrek jag gång på gång. Jag fick följa med tillbaka till det där rummet och de förklarade mer om vad som kommer hända. Anders tillstånd var mycket kritiskt och läkarna trodde inte att han skulle överleva. En larmknapp började tjuta, läkaren var tvungen att lämna oss där men beordrade oss att stanna kvar. Efter en kvart kom han tillbaka. Anders var död! – Neeeej! Skrek jag, men vad hjälpte det? De kunde inget göra… De kopplade bort alla slangar från honom och jag fick gå in till honom. Han låg där så lugnt och fridfullt, det såg precis ut som att han sov, men han andades inte… Jag böjde mig fram, gav honom en kyss och sa – Jag älskar dig!
Det enda liv jag har kvar från Anders är våran dotter Celine som nu är 4 månader. Jag gjorde som han hade velat, jag behöll vårat barn. Jag kommer aldrig att kunna förlåta den lastbilschauffören som körde rattfull, rakt i sidan på bilen. Tankarna maler fortfarande. Om någon ändå hade gjort punktering på ett bildäck eller något så vi var tvungna att byta det innan vi åkte ifrån Arlanda. Då hade tiden fördröjts lite och lastbilen skulle redan ha passerat korsningen. Men nu går inget att ändra på. De minnen jag har av Anders från de sista dagarna kommer alltid att finnas kvar i alla fall och jag minns hans ord ”jag älskar dig över allt annat”.
När Celine blir äldre ska jag berätta för henne om sin pappa och vi ska gå till hans grav och tända ljus. Anders mamma ställer upp för mig och Celine, precis som Anders och hans föräldrar hade lovat att göra. Det har varit tufft, men vi alla måste inse att livet går vidare.
PÅ FALL FÖR GRUPPTRYCKET
Minja stod framför spegeln på tjejtoaletten och granskade sitt utseende. Usch, hon var missnöjd med precis allt! Hur skulle det här gå? Snart var hon tvungen att gå till klassrummet för att ha tyska. Det var hennes tredje dag i klassen och hon hade inte lärt känna någon ännu. Alla i klassen verkade så snobbiga, tyckte hon, de hälsade knappt på henne. Jo förresten, det fanns en kille i klassen som var annorlunda: Jonathan. Han var söt, fast han verkade lite blyg. Han brukade le så gulligt mot henne när de träffades.
Nu var det bara två minuter kvar. Minja var nervös. Hon var arg på sina föräldrar som hade fått den idiotiska idén att lämna deras mysiga lilla hemstad i Norrland för att flytta till en av Stockholms förorter. Men de hade väl inte haft något val, Minjas pappa skulle ha blivit arbetslös om han inte hade flyttat med sitt företag till Stockholm. Så nu var hon här, ensam i en okänd skola. Minja drog ett djupt andetag och gick ut.
Minja hade tur. På tyskalektionen hamnade hon bredvid en jättetrevlig tjej som presenterade sig som Carro och sa att hon gick i Minjas parallellklass. Under hela lektionen satt Carro och viskade elaka kommentarer i Minjas öra om den virriga tyskalärarinnan. Minja kände sig lite störd, hon hade helst velat hänga med på lektionen. Men hon var ändå glad över Carros uppmärksamhet.
– Häng med mig och ät lunch, jag ska presentera dig för mina kompisar! sa Carro till Minja när lektionen var över. Minja var glad över att slippa gå ensam till matsalen och följde med.
– Tjena Carro! Vem är den läckra blondinen? hojtade en snygg mörkhårig kille från ett bord i matsalen när Minja och Carro kom med sina matbrickor.
– Hon heter Minja, men hon är ingenting för dig, Niklas. Förresten är väl du redan upptagen? Hur är det med Jessica egentligen?
– Äh, sa killen som hette Niklas och log brett.
– Kom och sätt dig bredvid mig, tjejen.
Minja följde hans uppmaning och snart hade hon blivit presenterad för Carros kompisar. Förutom Niklas var det två killar var det två killar och en tjej som satt vid bordet: David, Erik och Sofia. Minja åt under tystnad och lyssnade på de andras prat, skämt och skratt.
– Kommer du Minja? Var det plötsligt någon som frågade och hon märkte att alla tittade på henne.
– Va? Förlåt, vad sa ni? Sa Minja förvirrad.
– Vill du komma ikväll? Det är fest hemma hos Niklas.
Minja blev överlycklig över att de frågade och tackade förstås ja.
Efter lunchen följde Minja med gänget till ett café i närheten av skolan. Cigarettröken låg tät i rummet och Minja fick en hostattack så fort hon kom in. Alla andra tände varsin cigarett och Minja bestämde sig för att försöka härda ut. Hon ville ju inte verka mesig… Men när hon blev bjuden på en cigarett av Niklas ruskade hon på huvudet och sa:
– Nej tack, inte just nu.
På kvällen samlades alla hos Niklas. Han hade en egen liten lägenhet i sina föräldrars stora villa där han ofta hade vilda fetser. Minja satt i soffan och tittad i smyg på Niklas. Han var verkligen fin med sitt mörka hår och blå ögon. Det var bara en sak som var fel med Niklas: han var redan upptagen. Jessica som satt intill Niklas verkade inte släppa honom inte ur sikte en sekund.
Tina tittade på soffbordet där glas och flaskor trängdes med överfyllda askkoppar. Alla drack och rökte för fullt. Tina ville inte känna sig utanför och smuttade på vitt vin ur ett gals.
Ljudnivån blev allt högre och alla måste skrika till varandra. Plötsligt satt Niklas vid hennes sida. Jessica syntes inte till.
– Kom! skrek han. Följ med ut på balkongen!
Minja följde med, glad och förvånad.
Det var skönt på balkongen, skönt att slippa den höga musiken och få andas frisk, sval luft. Minja ställde sig vid balkongräcket, Niklas ställde sig tätt intill och la armen om henne. Han fiskade upp ett cigarettpaket ur fickan på sin skjorta och tände en cigarett. Minja njöt av Niklas närhet men kände sig inte helt lugn.
– Vad säger Jessica om hon hittar oss härute? Frågade hon efter en stunds tystnad.
Niklas blåste ut rök samtidigt som han log ett retfullt leende.
– Ärligt talat…så bryr jag mig inte om vad hon säger. Jag har börjat tröttna på Jessica. Du vet, hon är lite väl sportig och präktig för min smak. Hon tjatar jämt på mig att jag måste sluta röka och sköta om min kropp. Jag föredrar tjejer som är lite tuffare… Tjejer som vill ha kul…
Han tog ännu ett bloss och blåste sakta ut röken mellan läpparna. Sedan fimpade han plötsligt cigaretten mot balkongens järnräcke, vände sig mot Minja och kysste henne. Minja särade på läpparna och lät hans tunga glida in i sin mun och besvarade kyssen. I samma ögonblick hördes en tjejröst skrika gällt:
– Vad i helvete håller ni på med??!!
I dörröppning stod Jessica. Hon var rasande, hennes ögon lyste av glödande hat. Plötsligt rusade Jessica fram mot balkongräcket. Minja hann se hennes ansiktsuttryck – sedan hände allting väldigt fort. Jessica rusade fram mot Minja och Niklas. Hennes ögon blixtrade av ilska och hennes händer var hårt knutna. Plötsligt tog hon ett hastigt kliv åt Niklas håll och slog honom tvärs över ansiktet.
– Vad håller du på med? frågade hon. Hur kunde du Niklas?
– Skärp dig Jessica, så farligt var det inte! fräste Niklas.
– Och hur kunde du? fortsatte hon och vände sig mot Minja. Brukar du sno andras killar, så fort du kommer till något nytt ställe?
– Håll käften, Jessica! röt Niklas. Det är ändå slut mellan oss. Vi är så olika och på senaste tiden har du varit så efterhängsen jämt.
Jessicas ögon fylldes av tårar och hon sprang in från balkongen till den stökiga festen. Minja såg efter henne. Hon kände sig faktiskt ledsen, även om Niklas var ledig och hon kunde få ha honom själv. Men… Minja tyckte han hade gjort slut väldigt kallsinnigt, dessutom hade han sagt det mitt framför henne själv.
– Skönt att bli av med henne, sa Niklas och tände en cigarett. Hon var ändå så jobbig. Förresten var hon inte ens snygg. Du däremot, log han och vände sig om mot Minja, är mycket sötare.
Minja log mot honom och när han kysste henne kände hon sig smickrad. Tänk, han ville ha just henne.
På måndagen när Minja skulle gå till skolan kände hon sig nervös. Tänk om inte Niklas hade menat vad han sa på festen? Tänk om han fortfarande var tillsammans med Jessica? Minja hade dåligt samvete. Men… Hon fick faktiskt skylla sig själv, intalade hon sig. Den första lektionen de hade var svenska. De skulle skriva uppsats. Hon satte sig vid en ledig bänk, strax satte sig en lång, mörkhårig tjej bredvid henne, Sofia. De började prata lite grann.
– Förresten, sa Sofia plötsligt, jag hörde att du var tillsammans med Niklas. Grattis! Det var bra att han gjorde slut med Jessica, hon var så trist. Det är väl ingen fara att ta sig några bloss eller dricka en öl då och då. Röker du?
– Nej, svarade Minja
Bara inte Sofia tyckte att hon var töntig nu. Hela Niklas gäng verkade ju röka och dricka och här kom hon, en mesig lantis, helt olik dem.
– Det är jättegott, sa Sofia och log. Följ med till caféet på lunchen så kan du få en cigg av mig.
Minja log tillbaka, men mådde illa. Tänk om alla skulle förstå att hon inte ens testat…
Hela gänget var samlat på Caféet när Minja kom. Vissa av tjejerna tittade faktiskt beundrande på henne och i killarnas blickar syntes det uppskattning. Niklas drog ned henne i sitt knä och kysste henne. Minja blev generad. Alla kunde ju inte veta att hon och Niklas var tillsammans nu. Men ingen sa något. Sofia räckte Minja en cigg ur sitt paket och tände den åt henne. Minja svalde. Hon tyckte att alla stirrade på henne när hon satte cigaretten mellan läpparna och drog in röken. Det kändes som om hon skulle kvävas och det smakade så illa att hon höll på att kräkas. Men hon lyckades kväva alla hostningar som ville fram ur halsen.
På kvällen satt Minja i sitt nya rum. I hörnen stod det flyttlådor och allt var mycket stökigt, men Minja trivdes. Niklas och hon hade varit med varandra efter skolan. De var hos honom i hans stora lägenhet, Minja trodde inte sina ögon när hon såg alla hans saker. En jättestor TV, en lika rejäl stereo med enorm ljudanläggning, spegelväggar, en vit skinnsoffa och den största vattensäng Minja hade sett. Hon blev varm om kinderna när hon mindes Niklas händer över hennes kropp i den där sängen. Han hade varit ganska ivrig, men hon hade sagt ifrån. Hon var inte sådan tjej som gjorde vad som helst med en kille som hon hade varit tillsammans med i bara några dagar. Med en lycklig suck satte hon sig framför den stora spegeln vid sminkbordet. Tänk att hon, Minja, hade kunnat få en sådan kille som Niklas. Hon såg ju så… vanlig ut, inte alls som Sofia eller någon av de andra i gänget. Minja granskade kritiskt sin spegelbild. Håret såg väl bra ut, långt och blont, ögonen var väl också okej. Men, tänkte hon, säg den tjej som är helt nöjd med sitt utseende. Det finns nog inte många. Alla hade väl något komplex. Och hon skulle vara glad som hade Niklas. Han var helt enkelt perfekt. Det enda felet var väl att han tyckte det var så otroligt tufft att röka och dricka. Minja förstod inte vad det var för kul med det. När hon hade frågat honom blev han plötsligt kall och sur. Men så var väl alla killar… Så fort man frågade dem om något känsligt blev de sura. Minja reste sig upp och tog fram läxböckerna. De hade bara fått två läxor som skulle bli lätta att klara av. Minja gillade skolan. Hon hade bra betyg och tänkte satsa hårt nu i gymnasiet. Helst av allt ville hon bli advokat. Men till det yrket krävdes höga betyg. Då ringde det plötsligt på dörren. Minja sprang nerför trapporna och öppnade. Det var Jonathan, han som hade varit så rar mot henne när hon kom till klassen. Minja blev väldigt förvånad, de kände ju inte varann.
– Hej, sa hon och log tveksamt
– Ja… du tycker väl att jag är konstig som kommer, sa Jonathan, vi känner ju inte varandra, men jag måste säga dig en viktig sak.
– Javisst, sa Minja. Kom in bara.
Jonathan steg in i den stora hallen. Han var ganska söt. Han såg lite generad ut och Minja undrade vad han skulle säga.
- Jo, började han och såg henne rakt in i ögonen, jag vet att du är tillsammans med Niklas och har börjat vara med dem i han gäng. Jag känner ju inte dig så jag ska ju inte lägga mig i egentligen. Men jag tycker att du verkar vara en jättefin tjej, det är därför jag kom hit.
Minja stirrade frågande på honom.
– Jag vill varna dig för Niklas och gänget, fortsatte Jonathan. Det kanske låter löjligt, men du vet inte hur de är och vad de håller på med.
– Och det vet du alltså, sa Minja syrligt.
Killen verkade ju fullkomligt borta. Niklas var världens gulligaste pojkvän och alla i gänget var jättesnälla.
– Ja, det vet jag, sa Jonathan sammanbitet.
Han drog handen genom håret och såg med ens ledsen ut.
– Jag har själv varit med dem, fortsatte han. De håller på med droger och kriminalitet Minja! Om du har varit hemma hos honom kanske du har sett alla hans saker? De super, tar droger, gör inbrott och säljer stöldgodset. Sedan köper de dyra saker och mer droger. De ville att jag skulle testa, men då sa jag stopp. Men sedan var jag för mesig för att få vara med i Niklas gäng.
– Du ljuger, sa Minja. Niklas håller inte på med sånt.
– Tyvärr Minja, sa Jonathan. Niklas är den värste. Har du inte själv märkt att han tycker det är skitkul att dricka och röka? Snälla, gör slut innan de får dig att göra något dumt.
– Du har nog missuppfattat det här, sa Minja kallt. Jag skulle aldrig få för mig att börja med sånt. Jag röker inte ens.
– Det gjorde inte jag heller när jag började vara med dem, sa Jonathan lugnt. Det är bäst du lyssnar på mig Minja… jag vet, för jag har varit med själv. Allt är sant. Varför skulle jag komma och hitta på massa lögner om din pojkvän? Niklas är dum i huvudet. Han gör vad som helst för att komma få tag i knark. Sin förra tjej slog han för att hon ville få honom att sluta med drogerna. Gör slut innan det är för sent. För ditt eget bästa!
Minjas inre var ett enda kaos. Var det sant som han sa? Eller ljög han? Skulle hon tro på honom eller inte? Vad var sanningen?
Minja kunde inte alls koncentrera sig i skolan nästa dag. Hon visste inte riktigt vad hon skulle tro. Hade Jonathan talat sanning? Hon var precis på väg ut ur klassrummet när hon hörde Sofias röst.
– Minja, vänta! Det är fest ikväll. Hänger du med?
– Jag vet inte…
Minja visste inte vad hon skulle göra. Egentligen ville hon fråga Sofia om drogerna, men vågade inte. Skulle hon kanske helt enkelt strunta i Niklas och de andra i gänget?
– Kom igen nu! Hela gänget kommer ju vara där. Niklas vill faktiskt väldigt gärna att du kommer.
– Okej då, svarade Minja.
Det var nog ingen fara. Om Niklas höll på med droger, borde hon ha märkt det.
– Schysst! Jag hämtar dig vid sju.
Minja försökte intala sig själv att Jonathan bara hade ljugit. Inte kunde väl Niklas, Sofia och de andra knarka? Nä, han var nog säkert bara avundsjuk på Niklas, så måste det vara.
Prick sju kom Sofia och hämtade Minja. På vägen till festen tog hon fram ett cigarettpaket.
– Vill du ha? Undrade hon.
– Nej, tack. Jag har lite ont i huvudet.
Minja kände sig tvungen att hitta på någon ursäkt, annars skulle väl Sofia tycka att hon var feg.
På festen var det fullt av folk överallt. Med Sofia i täten trängde de sig fram till de andra i gänget.
– Hej Minja, jag har saknat dig! Niklas gav Minja en kyss –som smakade äckligt fränt av cigaretter och något annat som hon inte kunde sätta fingret på.
När hela gänget var samlat sa Niklas:
– Nu går vi ut ett tag, va?
Alla tittade menande på varandra och gjorde som Niklas sa. Minja följde förstås med. De ställde sig bakom några buskar på baksidan av huset.
– Hur många vill du ha? Frågade Niklas
– Ha av vaddå? Undrade Minja.
– Bara sånt som man blir pigg och glad av, svarade Niklas och tog fram en påse med små vita tabletter.
Minja stelnade till och blev livrädd. Jonathan hade talat sanning. Gänget knarkade! Påsen med de små tabletterna skickades runt, alla tog en och stoppade i munnen. Till slut kom den till Minja.
– Det är inget farligt, man mår bra av det.
Minja visste inte vad hon skulle göra.
– Kom igen nu! Niklas verkade irriterad.
– Nej, tack! Minja hade bestämt sig. Hon skulle aldrig ta en tablett.
– Om du vill vara ihop med mig och gänget, måste du ta en tablett. Nu!
– Nej! Minja var bestämd, trots att hon knappt kunde hålla tårarna tillbaka. Hon kände inte igen Niklas. Han som annars var så gullig, var fullständigt rasande på henne.
Hon började gå därifrån. Men hon hann inte ta många steg förrän hon kände en hand på sin axel. Det var Niklas. Han slet tag i henne och höjde handen mot hennes ansikte… I sista sekunden knuffade någon omkull Niklas. Det var Jonathan! Men Niklas kom snabbt på fötter igen. Han slog till Jonathan så hårt att han föll baklänges.
– Hur vågar du sticka upp mot mig? Nu ska du få igen!
Niklas måttade en spark mot Jonathan som låg hjälplös på marken. Alla förstod vad som skulle hända, men de andra i gänget brydde sig knappt. En del stod till och med och skrattade. Minja måste göra något snabbt! Men vad? Hon hade ju inte en chans mot den rasande Niklas…
Jonathan låg dubbelvikt på marken och flämtade och Niklas måttade en våldsam spark mot hans mage. Niklas ögon lyste av okontrollerad vrede och han hade svårt att fokusera blicken som var flackande och dimmig. Han ansträngde sig för att få omgivningen och människorna runt honom att klarna.
Plötsligt såg han allt i gälla, skrikiga färger – som i en surrealistisk målning smalt allt samman i grönt, rosa och gult. Killen vid hans fötter som han hade misshandlat så brutalt, förvandlades i hans påverkade hjärna till ett fyrbent monster med huggtänder, beredd på anfall. Niklas vacklade runt och gänget som stod omkring honom, uppfattade han som hotfulla rovfåglar med vassa näbbar och utbredda vingar. I själva verket stod de tätt samlade – de hade slutat skratta när de såg den oväntade vändning situationen hade tagit och med bultande hjärtan stirrade de oroligt på sin ledare. De hade ingen aning om vad som försiggick innan förr Niklas panna, men de förstod att vad det än var, så kunde de inget göra för att stoppa det.
Niklas drabbades av panik. Han tyckte att ”rovfåglarna” slöt upp i en cirkel omkring honom och att de hotfullt närmade sig. Långsamt verkade cirkeln bli mindre och mindre. Niklas kände hundra blodsugande iglar bita sig fast i hans hud. Han vrålade av ångest och fruktan och började riva med naglarna i sitt skinn och slå sig själv med våldsam kraft.
Minja, som hittills hade stått som förlamad, började skrika åt de andra:
– Men gör någonting då, han kommer att ta livet av sig. Och Jonathan är skadad! Vi måste göra nåt! Gråtfärdig skakade hon Sofias axlar.
Minjas utbrott fick chocken att släppa hos Sofia och de andra. Ett förvirrat tumult utbröt. De sprang fram till Niklas och försökte hålla fast honom, hindra honom från att skada sig själv. Niklas vrål skar genom den mörka natten och de andra var plågsamt medvetna om att detta ångestskrik skulle etsa sig fast i deras minne för evigt.
Sofia hade lyckats ta sig samman och sprang efter hjälp. Snart hördes sirener från ambulanser. Två ambulansförare kom springandes med en bår där de spände fast Niklas som nu hade tystnat och stirrade med glasartad blick upp mot himmelen. Även den avsvimmade Jonathan lyftes upp på en bår och bars in i en ambulans. De körde med en rivstart ut på vägen igen.
Minja satt i gräset med tårarna strömmande nerför kinderna och betraktade händelserna som i trans, allt kändes overkligt, som om hon såg en actionfilm på TV.
Fler ambulanser anlände och sjukvårdare och poliser tog hand om de skakade killarna och tjejerna, gav dem varma filtar, höll om och försökte lugna dem. Föräldrar kontaktades allteftersom poliserna fick fram namn och telefonnummer och plötslig hörde Minja sin mammas välbekanta röst och blev kramad av sin pappas trygga armar. Sedan slocknade hon, utmattad av spänningen och chocken och när hon öppnade ögonen igen, låg hon i sin egen säng. Solstrålar letade sig in genom fönstret och lekte på väggen framför henne.
Det verkade som att poliserna hade förklarat det mesta för Minjas föräldrar, för när Minjas mamma kom in i rummet, strök hon Minja över håret och sa mjukt:
– Såja gumman, allt är bra. Ligg var i sängen och vila du bara…
– Nej, mamma, sa Minja bestämt. Det är något jag måste göra.
Hon klädde på sig och åkte iväg till sjukhuset.
Minjas ögon fylldes av tårar när hon klev in på Jonathans rum, där han låg inpaketerad i gips och med slangar och mätinstrument runt omkring sig. Han var vid medvetande och lyckades dra ihop ansiktsmusklerna till ett leende.
– Hej, viskade han hest. Tack för att du kom.
– Om det är någon som ska tacka så är det jag, log Minja och kände sig varm inombords. Du gick emellan när Niklas försökte slå mig och blev istället själv misshandlad. Ingen annan skulle h gjort något sådant för mig och jag kommer aldrig att glömma det. Jag är så oerhört lycklig över att du lever.
Jonathans ansikte, det lilla man såg av honom för allt bandage, antog en rödare ton och han mumlade något ohörbart.
– Vad sa du? Undrade Minja.
– En annan gång kanske, sa Jonathan och skakade försiktigt på huvudet. Om du vill träffa mig igen förstås, när allt dt här är över.
– Försök hindra mig skrattade Minja och kysste honom lätt på munnen innan hon gick ut ur rummet.
I sjukhuskorridoren mötte hon en blek Sofia. Flickarna kramade varandra och Sofia sa darrande:
– Niklas har magpumpats. Han överlever, men han kommer att få stanna för observation på psykiatriska avdelningen ett bra tag.
Tydligen fick han en sorts psykos av tabletterna och haschet han rökte innan.
– Jag har bestämt mig, tillade Sofia. Jag kommer aldrig mer att varken röka eller ta droger.
Inga fler ord behövdes. Det skulle ta tid för Minja och Sofia att komma över det som hänt, men de visste också att de hade vunnit en seger. De hade blivit starkare. Och de hade gjort ett val – att alltid förbli rök och drogfria.